cillana

Klippt mig och är jätte nöjd. Nu vill jag bara byta klädstil och gå ner till min normal vikt igen!!

Hos dig är jag trygg och du är min...<3
Idag ska jag och mamma åka hem till lkpg för imorgon bitti ska vi lämna in Zessan för kastrering. Skall dessutom till bvc klockan ett. Det blir sista besöket i linköping för efter det ska jag skriva in mig i vadstena istället. Nu sitter jag med hög musik i lurarna och försöker koppla av lite. Det är svårt.

Saknar såklart Ricky nu efter en hel vecka hemma. Stackars Ricky som inte får träffa oss för jag är ego och inte vill sitta ensam i lägenheten. Ska ta med flyttkartonger också så vi kan flytta någon gång så att Ricky kan börja vara här också. Hatar att flytta de är bara slit och så får man aldrig plats med grejjerna på flaket..borde hyra en liten mini buss så man får med sig allt. Funderar på om inte det blir billigare med tanke på att man annars måste åka så sjukt många gånger..?? Pappas släpkärra är ingen höjdare..^^ Ska se om de inte är lika bra att hyra en på typ Q8..

Lucas vände sig från mage till rygg när Anna la han på mage...(ja hade inte gjort de innan)..Jag läste sen på sjukvardsrådgivningen att barn vänder sig vid fyra till fem månaders ålder så han är en snabbis :)

Saknar DIG!!!!!!!!! <3

Blir bilder i veckan..:=)

Hemma i Vadstena några dagar. Underbart skönt. Jag trivs så bra här. Vi har sagt upp vår lägenhet och behövde inte vänta någon uppsägningstid, de kallar jag snäll hyresvärd! Det tråkiga är att vi måste betala comhem..

I helgen ska jag hem och packa, så ska vi kastrera Zessan, var inne på att försöka lämna bort henne men så blir inte fallet. Hon är nämligen stressad över bebisen och har börjar kissa inne..:/ Stackarn. De fanns dock något som man kunde köpa och sätta i väggutaget som alstrade någon lukt som gör katterna lugna.

Ne nu är jag hungrig och ska se vad de andra vill ha får vi se om de blir något gött eller inte..^^

//Cillan

Min kropp är så trött även fast jag bara vilar mig hela dagarna. Jag latar mig! Efter att jag har bytt sängkläder så var jag så trött. Nu är jag hungrig, men orkar inte ens tänka på vad man ska äta. Jag är bara sugen på onyttiga saker, och små plock, typ godis, bullar och kakor inte mat. Ingen riktig mat, blää blir äcklad av det..inte bra. Åt några Polly nyss, dumt men gott.

Lucas ligger i korgen, har hicka den lilla stackaren..har hickar mest hela tiden.

Jag vill ha lite energi att göra något. Vet inte vad iofs. Känner mig så instängd.

Jag är så lycklig. Även om det var en omställning som jag inte var beredd på så är jag så tacksam för att jag har fått en frisk, fin pojke. Mycket hade kunnat gå fel men allt är perfekt. Han är perfekt, Ricky är toppen även om vi bråkar då och då, mest på grund av utmattning. Jag har allt jag behöver och jag tittar på mitt barn och gråter av glädje, flera gånger om dagen. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Jag är så glad över mitt knyte och min älskade Ricky.




Ps: kört bil ensam idag, visserligen typ en km bara men ändå :)

Förlossningsberättelse ”När Lucas kom till världen”

Fredagen den 27 augusti 2010, känslan av att det började närma sig hade varit närvarande i några dagar. Jag kände mig så irriterad redan på fredagsmorgonen. Jag var arg på Ricky, han skulle tvätta vilket innebar att vi skulle små tjafsa. När tiden för tvättningen närmade sig blev jag mer och mer irriterad på honom, på livet, på allt. Jag gick in till sängen vid ett och slocknade med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag var så trött på allt, förbannad och ledsen. När jag vaknade igen kändes de lite bättre, då var jag hungrig så jag tänkte jag skulle göra korvgryta. Ricky var extremt gullig, tvättade och frågade mig om jag ville ha något gott från affären. Han gick till affären medan jag lagade mat, pratade även i telefonen med Maria om bärselar och jag började känna mig lite gladare. Korvgrytan blev inget god så jag stekte bara korv istället, tänkte på att de inte var någon idé att äta så mycket mat för vi skulle äta lite chips på kvällen. Vi åt upp maten och hällde upp var sin skål med chips.

Kvällen fortskred, jag tittade på tv och Ricky satt vid datorn. Vid 22 började jag känna en konstig smärta bak i ryggen samtidigt som de värkte i magen som mensvärk. Jag funderade på om de skulle sätta igång nu, dessa smärtor hade jag inte upplevt tidigare. Att det kunde vara dags för förlossning slog mig såklart men jag trängde undan de tankarna för jag trodde inte att smärtan skulle sitta i ryggen. När jag upptäckte att det kom en värk som höll i en liten stund för att sedan helt försvinna insåg jag att det nog inte var många timmar kvar tills vi skulle få träffa vårt barn. Jag sa inget till Ricky för att jag tänkte att de skulle avta och försvinna så jag ville inte stressa upp honom. Vid tolv skrev jag ett inlägg på bloggen, för att jag tänkte de kunde vara roligt ifall jag fick åka in så skulle de läsa det och små skratta lite. Jag sa då till Ricky att jag hade haft värkar ett tag och att de inte slutade. Han började nästan gråta och sa ” så du tror att jag kommer få träffa mitt barn i dag?”

Jag försökte gå och lägga mig, men värkarna blev mer och mer kraftiga. Känslan var precis som mensvärk samtidigt som det värkte något fruktansvärt i ryggen, en minut höll det i och så släppte det av. Den minuten kändes som 5 och minuterna emellan kändes som en. Jag hittade en hemsida på internet där man kunde mäta värkarna och på så sätt ha koll på hur länge det var emellan. Jag var nere på 5 minuter emellan och kunde inte ligga still i sängen. Ricky sov, snarkade och jag försökte slappna av. Det går nog över tänkte jag.  När klockan började närma sig två ringde jag in till förlossningen för att fråga vad jag kunde göra för att lindra smärtan. De sa att jag fick komma in om jag ville, men de ville jag inte. Jag ville kämpa lite till hemma först. De sa att jag kunde ta en panodil och duscha. Jag sa då att jag inte kunde duscha för att jag bor i lägenhet. De skrattade då åt mig och sa att om någon blev arg skulle de ringa in till förlossningen. Vi skrattade tillsammans i telefonen när jag sa att jag inte ville komma in och gå där och inte ha något att göra. De sa att jag kunde ringa in igen när jag kände att jag ville komma in.

Jag tog en dusch och Ricky satt utanför och mätte mina värkar. Värkarna började avta och jag kände då att jag inte ville duscha för jag inbillade mig att de skulle sluta och de ville jag inte. När jag duschat och klätt på mig sa jag till Ricky att göra sig redo att åka in. Vi packade det sista och så ringde jag förlossningen och sa att det inte går och de sa att vi var välkomna in. Ricky ringde taxi och så bar de iväg.

I taxin hann vi med att köra mot rött och få en värk. När vi kom in så mätte de Lucas hjärtslag och jag fick akupunktur. Två nålar i huvudet, tre i örat och en i varje hand. Spännande tänkte jag, Ricky sov i fåtöljen. När de satt nålen i handen så kände hon på mig och jag var öppen tre centimeter. Barnmorskan Jeanette frågade hur vi ville ha det, om vi ville åka hem eller stanna och jag svarade att de berodde på hur lång tid de skulle ta vilket hon naturligtvis inte kunde svara på. Hon gick iväg för att hämta ett gå bord och när hon kom tillbaka så sa hon att hon skriver in mig. Detta var klockan 04.42. Akupunkturen satte hon klockan 05.40.

Klockan 06.53 började jag med lustgas för då kunde jag inte andas igenom värkarna själv. Det gillade jag skarpt, känns exakt som om man duckigt lite för mycket och har en dum konversation med sig själv. Lustgasen tog bort den värsta smärtan i värkarna och fick mig att slappna av emellan värkarna. Klockan 07.15 byter de barnmorska till Bodil och de håller hela tiden koll på hjärtljudet på barnet. De närmaste timmarna växlar jag mellan att stå och sitta och arbeta mig igenom värkarna. Klockan 09.46 tar Bodil hål på hinnan som gör att fostervattnet gick. Det var läskigt, varmt och blött. Kändes som att man kissar och inte kan sluta eller hålla emot. Klockan 10.45 har jag extremt ont och då hjälper inte lustgasen längre. De frågar då om jag vill ha EDA (epidural) vilket jag tackar ja till. Då kommer en narkosläkare och ska lägga den, efter flera försök ger han upp. Jag är tydligen djup i ryggen. Jag har nu så ont att jag knappt vet vad jag heter. Klockan har blivit över 12 och då kommer det en överläkare. Han skojar mycket och säger att jag har en välvadderad rygg, han lyckas på första försöket. Jag känner nu att det slappnar av i ryggen, dock känner jag av en annan smärta. Klockan är 12.30 och läkaren talar om för mig att jag nu kommer känna de som att ”jag vill skita ut en melon” och de kändes det verkligen som. Tydligen har man denna smärta hela tiden, men man känner inte den för att smärtan i ryggen tar över. 

Jag tycker att det trycker på mycket och då frågar undersköterskan om hon ska be min barnmorska känna vilket jag vill. Bodil konstaterar då att huvudet nästan är ute och att jag kan krysta en gång för att prova. Nu är klockan 13.06. Jag testar att ta i, vilket känns som de mest naturliga i världen är det inte svårare än såhär tänker jag och får mycket beröm av Bodil. Jag tar i tre värkar och halva huvudet är ute. Jag fick då vänta lite för att inte spricka, detta gjorde ont, väldigt ont. Bodil frågar om jag vill känna barnets huvud men de vill jag inte. Jag hinner fantisera lite om knytet som snart ska slängas upp på min mage och så tar jag i en sista gång. "Plofs" sa de, bokstavligen och han var ute. De la honom på magen och jag satte handen under rumpan på honom. Jag frågade vad de var för något och kände med handen, en pung! En pojke, en liten skit på 2920 gram och 49 cm lång. Han var bedårande och jag bara grät och pussade på honom. Jag kunde inte ta bort blicken från honom. Klockan 13.31 kom resterna ut och de kändes knappt, mer än att de sved lite för underlivet var så ömt. Jag fick två små bristningar i underlivet och en utanför vid klitoris, hon bedövade med en salva som sved som eld och sydde. Hon sa även till mig att det inte syntes utanpå att jag precis fött barn. Skönt. Nu var det över och vi hade fått en underbar liten Lucas på 2920 gram och 49cm lång.